Ja här uträttas ju i sanning inga storverk, tekniskt sett är jag halvdöd men liket känns aningen varmare nu som då, och som den allom bekante Börje Phyllerin känd från den eminente serien Uti Vår Hage brukar säga så är ju det här livet i övrigt också en kamp, och som Tornedalspoeten Hulkoff skaldat, så finns det bara krig på ofärdens stig.

Med det i åtanke och som något av en måttstock så får det väl räknas som godkänt. Om man vill se det från den ljusa sidan så kan man ju alltid trösta sig med att den här jävla sommaren börjar så småningom vara på den vinnande sidan, och nu är det bara en tidsfråga innan man får sluta vara vältränad, brun, rik, ha vackra barn och vara allmänt sådär förbannat Pripps-blå-reklam-aktig. Att sådant beteende faller sig en gnutta onaturligt för mig känns inte som någon överdrift.

Nu återstår ett stycke vecka på förvärsarbetet, vilket i rent teknisk mening är en halv vecka, och sedan blir det tre veckor riktigt jävla asocialt beteende och jag kommer konsekvent att vägra röra mig med något mera avancerat än tvåstaviga ord, och all form av aktivitet som inte faller under någon av kategorierna: träning, fiske eller bastubad kommer under inga omständigheter att utövas.

Ja här går det ju inte särdeles många knop för närvarande, man kan väl säga att i likhet med det finländska herrlandslagets insatser i Val Di Fiemme, så är det enligt bästa förmåga, men någon pallplats är det inte att tala om.

En av de större utmaningarna, som talar mot en bibehållen tjänlig mental hälsa under såna här konvalecenser, är ju detta djävulens påfund KELA. Häromdagen när jag hade lämnat ringbud åt dom spånhuvudena, så hade jag tänkt att om dessa mot all förmodan ringer upp, så ska ja lätta mitt hjärta en smula, och vänligt men bestämt be dom dra åt helvete, två gånger.

Jag förväntar mig ju inte direkt några mirakel från deras sida, men att kunna använda en scanner år 2013 tycker jag ändå att man nästan kunde så smått börja kräva av dom. Nåväl, damen som ringde upp pratade till mitt förtret svenska, och jag är urdålig på att skälla ut folk på annat än finska, så det gick ju som det brukar för studenttidningsredaktörer i allmänna transportmedel, men åtminstone så önskade jag henne en god fortsättning på dagen med ett inte så fullt vänligt tonfall jag i normala fall skulle ha gjort.

Elitidrott är ju tyvärr starkt förknippad med skador, och vi som befinner oss snäppet under den nationella eliten är ju tyvärr inte heller förskonade. I likhet med landslags-kollegan Sarasoja-Lilja så är det ryggbesvär som ställer till det. Nu lyckades ju hon trots allt ta hem en pallplacering i Suomen-Cup i helgen, jag å min sida har  målsättningarna något lägre ställda, och att två dagar i rad lyckas hämta tidningen från postlådan får ses som hägrande formtopp.

Medicineringen som jag för närvarande åtnjuter gör att jag under bättre dagar kan lyckas lista ut mitt mellannamn, och i vissa fall lyckas jag även komma ihåg dom sex-sju första numren i mitt telefonnummer. Småfolket som bor under samma tak har jag för enkelhetens skull numrerat. Mitt medicinskåp torde ha ett värde runt två-tretusen euro om detta omsattes i den illegala läkememedelshandeln.

Nåväl, nödgad att ty mig till ett mera blygsamt träningsprogram så har jag koncentrerat mig på min paradgren vad gäller simning: femhundra-meter-försöka-undvika-att-drunkna, åtföljt av en halvtimme i bubbelpoolen, åtföljt av en halvtimme intensiv samhällsdebatt med pensionärerna i bastun. Jag har hyst fromma förhoppningar om att Sarasojas rehabiliteringsträning också ska innefatta att hon dyker upp i bastun någondera dagen.