Betraktelser ur ett Snårigt landskap

Österbottens Förbund har alltså gjort en utredning som skall stå till grund för lanskapsplanen 2040. Den tidigare för år 2030 anses föråldrad och behöver således enligt ÖF förnyas.

I den nya planen har man undersökt 109 st byar i Österbotten, för att att en by skall få statusen "By", så krävs alltså att vissa kriterier skall uppfyllas. Utredningen i sig, är till dags dato inte tillgänglig för allmänheten, ergo: det finns inga som helst möjligheter att bemöta utredningen i sig. Det är alltså i praktiken omöjligt att få reda på varför vissa byar finns med  på listan, och varför andra fallit bort. Så mycket för den transparenta demokratiska beslutsprocessen.

Om vi bortser från den rent praktiska och tekniska delen av att ha bya-status eller inte i landskapslanen, och koncentrerar oss på behandlingen av ärendet.

Snåre har inte 200 invånare,vilket är ett av tröskelvärden, det kriteriet uppfylls alltså icke, övriga kriterier av de få som tillkännagivits publikt är s.a.s. mjuka värden, som byaaktivet, skola, pendlingsområden, företag, arbetsplatser mm.  Huruvida vi uppfyller dessa är omöjligt att svara på, eftersom vi inte får ta del av utredningen, och inte således har några referenser. Dock vill jag påstå, att vi landar högt vad gäller dessa kriterier i likhet med flertalet övriga Österbottniska byar.

Sakkunniga som hörts i utredningen, och nu använder jag ordet sakkunnig i ordets allra lösaste bemärkelse, var lyckligt ovetande om att vi har en skola, och således har man satt oss på exakt samma startlinje som Djupsjöbacka by i Terjärv. Den dagen hade man alltså bråttom till sin pilates från Österbottens Förbund, och hade alltså inget som helst intresse av att göra sitt jobb ordentligt, något som för övrigt genomsyrar hela utredningen.

Varför det? Jo, utredningen har återremiterats två gånger av Österbottens förbunds styrelse tillbaka till tjänstemännen, ja ni läste rätt, två gånger. Man har alltså kategoriskt underlåtit att göra sitt jobb ordentligt, och ÖF:s styrelse har underkänt deras arbete, upprepade gånger.

Kommunstyrelsen i kronoby godkände utredningen helt okritiskt när den var på remissrunda ute i kommunerna, man är alltså på styrelsenivå helt ok med att två stycken byar i den egna kommunen går miste om bya-statusen. Om man hade ens visat ett uns av vilja i kommunstyrelsen, så hade man givetvis gått emot ÖF:s förslag, som man gjorde t.ex. i Korsholm, där har beslutsfattarna bevisligen  en beslutsfattandekultur som innefattar att man tenderar att ifrågasätta saker, och bl.a underkänna undermåliga utredningar. Så icke i Kronoby. Korsholm ville få med sju stycken byar till med i planen, Kronoby vill slippa två.

Man har dock kontroversiellt nog,  från kommunstyrelsens sida dock inte haft några som helst problem med att ändra förslaget från ÖF vad gäller överbyggåsen som rekreationsområde. ÖF hade föreslagt att området skulle lyftas upp som ett rekreationsområde, men styrelsen valde att inte göra det. Hur det resonemanget har gått vågar man knappt spekulera om, men någon som helst koll på verkligheten har man bevisligen inte haft här heller.

Om kommunstyrelsen skulle släpa sig ut på Gustasrundan på överbyggåsen en söndagförmiddag i maj, så skulle dom bli varse om områdets dragningskraft och rekreationsvärde, området har, som vi som faktist vet något om saken kan intyga, en enorm dragningskraft, och hundägare, vandrare,  löpare och cyklister använder området så gott som året om.

Däremot vill man ta med trappvägen i kivjärv som rekreationsområde. Ur kulturhistoriskt perspektiv är trappvägen värdefull, dennes rekreationsvärde för gemene man är noll och intet. Man är alltså från styrelsen sida nog beredd att bemöta utredningen, men bara till de delar som inte berör byarna.

I föredragningslistan för kommunstyrelsen möte var ärendet skulle behandlas, har man skrivit, att det "höjts röster från Snåre att byn borde få behålla sin status, p.g.a. att byn har ett radhus". Man har alltså gjort det enkelt för sig, man har valt att påpeka att det enda av värde, och av kriterierna som kan tänkas påkallas som finns i Snåre är ett radhus, och det finns t.o.m. klädsamt protokollfört och enhetligt beslutat att så är fallet. Något av de s.a.s. riktigt påtagliga kriterierna varför vår byastatus bör behållas har man inte lyft.

Kommunstyrelsen har också protkollfört att det är viktigt att samtliga byar behandlas lika inom landskapet, det här betyder i praktiken att man fortsättningsvis vill göra det enkelt för sig att beröva oss på bya-statusen, och den meningen i protokollet legitimerar alltså deras handlande. Tankegången är lika inkonsekvent som ologisk.

Korsholms kommunstyrelse bevakar sina egna, och sina intressen, slår husbondens näve i bordet och stiger kattfan på svansen, Kronoby tackar, tar emot och fortsätter att avveckla istället för att utveckla, i rask takt. Österbottens Förbunds tjänstemän återgår till något inom deras egna kompetensområde, gissningsvis att måla med fingerfärger.

Det är ju lite småcharmigt att skriva blogg, det är därför jag undviker det i mån av möjlighet. Hursomhafver så är det ju klädsamt att göra det med nåt års mellanrum. Nu när världscupen är avslutad och friidrottssäsongen samt orienteringssäsongen ej ännu är inledda, så finns det ju ingen som helst orsak att titta på TV heller, så då kan man ju avvara en minut eller två. Ett undantag kan jag erinra mig vad gäller TV-stirrandet, Mari Laukkanen i sportmagasinet, det bör ingen man av kvinna född missa.

Utöver det ska jag frångå samtliga mina principer och titta på Eurovisionshurfandetnuskrivs när PKN visar sitt välbehövliga långfinger åt etablissemanget och kissar sådär gemytligt i den kulturella sönderklorerade ankdammen.

På det personliga planet så är jag lika asocial som vanligt, och ser ingen som helst orsak att ändra på det beteendet. Den enda konversation jag initierat under den gångna veckan var jag frågade Mr Belgian Blue på gymmet: "Menikö oikein?" och fick till svar "Nyt näytti paremmalta" när jag marklyftade lika tungt som en älva.

Följande blogginlägg publiceras rent statistiskt år 2017, så håll ogärna andan i väntan på det.

Ja här uträttas ju i sanning inga storverk, tekniskt sett är jag halvdöd men liket känns aningen varmare nu som då, och som den allom bekante Börje Phyllerin känd från den eminente serien Uti Vår Hage brukar säga så är ju det här livet i övrigt också en kamp, och som Tornedalspoeten Hulkoff skaldat, så finns det bara krig på ofärdens stig.

Med det i åtanke och som något av en måttstock så får det väl räknas som godkänt. Om man vill se det från den ljusa sidan så kan man ju alltid trösta sig med att den här jävla sommaren börjar så småningom vara på den vinnande sidan, och nu är det bara en tidsfråga innan man får sluta vara vältränad, brun, rik, ha vackra barn och vara allmänt sådär förbannat Pripps-blå-reklam-aktig. Att sådant beteende faller sig en gnutta onaturligt för mig känns inte som någon överdrift.

Nu återstår ett stycke vecka på förvärsarbetet, vilket i rent teknisk mening är en halv vecka, och sedan blir det tre veckor riktigt jävla asocialt beteende och jag kommer konsekvent att vägra röra mig med något mera avancerat än tvåstaviga ord, och all form av aktivitet som inte faller under någon av kategorierna: träning, fiske eller bastubad kommer under inga omständigheter att utövas.

Ja här går det ju inte särdeles många knop för närvarande, man kan väl säga att i likhet med det finländska herrlandslagets insatser i Val Di Fiemme, så är det enligt bästa förmåga, men någon pallplats är det inte att tala om.

En av de större utmaningarna, som talar mot en bibehållen tjänlig mental hälsa under såna här konvalecenser, är ju detta djävulens påfund KELA. Häromdagen när jag hade lämnat ringbud åt dom spånhuvudena, så hade jag tänkt att om dessa mot all förmodan ringer upp, så ska ja lätta mitt hjärta en smula, och vänligt men bestämt be dom dra åt helvete, två gånger.

Jag förväntar mig ju inte direkt några mirakel från deras sida, men att kunna använda en scanner år 2013 tycker jag ändå att man nästan kunde så smått börja kräva av dom. Nåväl, damen som ringde upp pratade till mitt förtret svenska, och jag är urdålig på att skälla ut folk på annat än finska, så det gick ju som det brukar för studenttidningsredaktörer i allmänna transportmedel, men åtminstone så önskade jag henne en god fortsättning på dagen med ett inte så fullt vänligt tonfall jag i normala fall skulle ha gjort.

Elitidrott är ju tyvärr starkt förknippad med skador, och vi som befinner oss snäppet under den nationella eliten är ju tyvärr inte heller förskonade. I likhet med landslags-kollegan Sarasoja-Lilja så är det ryggbesvär som ställer till det. Nu lyckades ju hon trots allt ta hem en pallplacering i Suomen-Cup i helgen, jag å min sida har  målsättningarna något lägre ställda, och att två dagar i rad lyckas hämta tidningen från postlådan får ses som hägrande formtopp.

Medicineringen som jag för närvarande åtnjuter gör att jag under bättre dagar kan lyckas lista ut mitt mellannamn, och i vissa fall lyckas jag även komma ihåg dom sex-sju första numren i mitt telefonnummer. Småfolket som bor under samma tak har jag för enkelhetens skull numrerat. Mitt medicinskåp torde ha ett värde runt två-tretusen euro om detta omsattes i den illegala läkememedelshandeln.

Nåväl, nödgad att ty mig till ett mera blygsamt träningsprogram så har jag koncentrerat mig på min paradgren vad gäller simning: femhundra-meter-försöka-undvika-att-drunkna, åtföljt av en halvtimme i bubbelpoolen, åtföljt av en halvtimme intensiv samhällsdebatt med pensionärerna i bastun. Jag har hyst fromma förhoppningar om att Sarasojas rehabiliteringsträning också ska innefatta att hon dyker upp i bastun någondera dagen.

Det blåser ju som bekant på toppen, här nere så fladdrar det inte nämnvärt i löptrikåerna. Såhär i väntan på nästa OS och lönedag, vilka för närvarande känns ungefärligt lika avlägsna, så är man ju tvungen att fördriva tiden enligt bästa förmåga. Problemet som förvärsarbetande överskuldsatt trebarnsfar är ju inte direkt den myckna fritiden, utmaningen ligger väl i det närmaste i hur den skall optimeras, och med optimering avses ju givetvis att det ska motioneras så mycket som möjligt, utan att riskera att helt magra bort. För närvarande finns inga direkta orosmoln, som det ohälsosamt ofta sägs i Radio Vega, men man skall väl ta det säkra före det osäkra (även detta en gångbar Veganism för övrigt).

Med detta i åtanke, och den under senare tid uppenbara drunkningsrisken inte bara vad gäller orientering, men nu även vad gäller cyklingen, så känner jag mig nödgad att så småningom även avsluta den säsongen för i år. Så efter ca 2000 km, räknat med en betydligt mindre felmarginal än den nyss utförda invånarenkäten här i Kronoby, ömmande ändalykt, tårar i ögonen och en märkbart irriterad husmor så tackar vi för den här säsongen.

Önskemål inför nästa säsong:medvind.

Nu börjar det så småningom bli dags att summera orienteringssäsongen, och som kuriosa för den oinvigde kan nämnas att jag inte vann bom-cupen heller detta år. Om vi inledningsvis vill koncentrera oss på dom positiva aspekterna så bör nämnas att jag detta år undvikit att dränka mig, jag har undvikit allvarligare frakturer och till största delen även hållit mig på kartan. Så sammanfattningsvis bör det anses som en veritabel succé. Om man anser det vara nödvändigt att lyfta fram något enskilt misslyckande så är det i det närmaste omöjligt, efter som det ur rent tävlingsmässigt perspektiv inte existerar något annat.

Det som bör finnas i åtanke inför kommande säsong är:kompasser visar i det närmaste aldrig fel riktning, och banläggare är i regel rätt hyfsade på kartläsning.